Minne

Läromästare under den här tiden var Åsa "Kotten" Karlsson och Carina "Carre" Rosell, giganter i svensk daminnebandy och två av de bästa spelarna genom tiderna. När jag flyttades upp från juniorlaget hade jag bara spelat innebandy i några månader. Jag hade alldeles för stora basketskor, alldeles för långt hår, trodde att man skulle ha benskydd under strumporna (vita hårda, fotbollsbenskydd) och kunde ingenting om spelsystem eller zonförsvar respektive man-man försvar. De kallade mig för L:et eftersom det bara var två stora skor på två pinnar. Jag sattes ganska omgående i linan med Kotten och Carre och förstod egentligen inte att jag kanske spelade med de två bästa i världen, när man är junior räcker det liksom med att man helt plötsligt spelar i elitserien.

Grejen med Kotten och Carre var att man fick lära sig allt den hårda vägen.

Den fick man höra både en och två gånger.. Lägg på en lite gnällig, burdus västgötsk dialekt så har ni bilden klar för er. En liten junis som jag var kissar ju på sig för mindre... Så för en lång, smal, tjej med alldeles för stora skor och knäskålar var det ju bara att lyda, rättelse i ledet på en gång.

Till slut hade vi någon slags tyst överenskommelse där vi inte sa så mycket, vi pratade t.ex aldrig ihop oss om spelet utan det räckte med en blick och så visste man vad man skulle göra bättre i nästa byte. Sa vi något så var det mer av typen jag redovisade för ovan, en kommentar och sedan var det bara att köra. Till slut kaxade även jag till mig och jag minns så väl när jag tillslut också vågade gnälla lite.

Ja sa det med hjärtat i halsgropen men visst började Carre pinna på däruppe, antagligen så chockad över att jag hade sagt något så hon sprang av ren förvåning.

Nu har detta inte så mycket med de fula orden att göra men det var denna jargong som rådde i båset. Att vi överhuvudtaget öppnade munnen var ytterst ovanligt.

Om Kotten & Carre uppfostrade mig på plan så uppfostrade Landgren mig på alla andra möjliga sätt och vis.

Vi spelade en viktig slutspelsmatch, det kan t.o.m ha varit SM-final och helt plötsligt fungerade absolut ingenting i vår lina. Frustrationen ökade med varje steg och till slut hade vi alla fått nog. Vid ett av bytena sker följande:

Jag kommer inspringandes i båset slår knytnäven i väggen och säger det där fula ordet som börjar på f och slutar på -tta som fina flickor inte ska säga. Även Kotten och Carre kommer in i båset och lyckas båda två säga ordet lite väl högt i båset.

Hur matchen gick kommer jag inte ihåg men vi tre fick en rejäl uppläxning av Landgren efter matchen om hur man beter sig och vad man får och inte får säga. Här går historierna isär men enligt utsago ska jag då ha frågat Landgren om det är tillåtet att säga "framstjärtament". Jag kommer tyvärr inte heller ihåg Landgrens svar men jag antar att det också var förbjudet eftersom jag aldrig mer använt det ordet.

Varje gång jag nuförtiden svär eller säger fula ord på bänken lite väl högt så hör jag Landgrens barska stämma i bakhuvudet och skäms lite i smyg...

Kotten och Carre får ursäkta att denna statshemlighet nu blir offentlig men jag tror de överlever...

Lämnar jag någonsin Balrog kommer jag vara stolt över min gamla förening, jag skulle visa respekt, "Lex Henrik Larsson" i alla lägen. Kanske är jag naiv men de som inte gör likadant går bort för en Balrogsjäl som jag. Ger man sig in i leken får man leken tåla som det så fint heter.